thelifeofcrille

No words need to be spoken.

Mitt liv började den 16nde september 1996 , Hade en vanlig Svensson uppväxt med mat på bordet och kärlek från både mamma och pappa. Började mitt liv i Stjärnhusen i Örebro. Gick på Rostaskolan från lekis och uppåt redan vid ung ålder visade jag stort begär av att ha våld i min vardag. Jag bråkade ofta med mina kompisar även om jag tog det som om det vore ett skämt så var det inte alltid att de var med på det. Det blev vanligare och vanligare att mamma och pappa fick samtal hem om att jag har bråkat med någon klasskamrat eller någon som gick på skolan. Jag såg alltid hur besviken min mamma var i hennes ögon när hon fick komma och hämta mig från skolan för att jag inte skött mig alls. Jag blev lugnare när jag började 2an på Rostaskolan. Jag började bli lugn skötte mina läxor , lekte med kompisarna på skolgården , spelade fotboll , spelade Landbandy. Allt började gå bra för mig tills en dag i 3an då mamma kom med beskedet att vi skulle flytta. Det kom som ett bombnedslag för mig jag kände hur hatet växte i mig. Varför skulle jag behöva flytta, varför skulle jag behöva lämna mina kompisar? Vad har jag gjort för fel för att förtjäna det här? Jag flyttade till Skolgatan 17c. Veckan efter började jag på Olaus-Petri skolan . Det började ganska bra. Jag skötte mig tog det lugnt och såg det som en omstart, ingen visste vem jag var. Men smått började det igen att jag började känna våldsbegäret igen. Det började smått med att jag och 5 kompisar började mobba en kille som gick i klassen. Jag visste att jag gjorde fel, men jag fortsatte ändå för varför ska han få må bra när jag inte själv mår bra? Det började med att vi bara kallade han saker tills det började trappas upp vi började kasta saker på honom och knuffa på honom. En dag gick det så långt att vi tog honom till baksidan på Idrottshallen som är skymd sikt så inte lärararna såg och där vi började slå han. Varför jag gjorde det vet jag inte liksom varför inte tänkte jag bara? Jag kan ju, varför ska man inte göra det då? Han började må dåligt så tillslut bytte han skola och då började jag lugna mig igen , Hade en jätte bra lärare som stöttade mig till 110% även fast jag inte riktigt förtjänade det och jag kommer alltid ha att tacka henne för det. I alla fall nu fortsätter vi! Började 4an gick ganska bra i början för jag skötte mig bra på lektionerna. Var snäll mot alla som gick där, Det började sakta men säkert spåra ut igen. Jag och 2 till grabbar började skita i skolan vilket resulterade i att vi alla fick en egen lärare att dela på som satt med oss hela dagarna och hjälpte oss med allt vi behövde. Vi hade ett grupprum som vi gjorde till vårat vi satt vid datorerna där mesta delarna av dagarna och bara pratade med Micke som var vår egna lärare, han började berätta om sitt liv och vad han hade varit med om i sina dagar. Vi började förstå att det kanske inte går att hålla på såhär men det slutade med att vi tänkte att vi skulle klara oss ändå liksom vi är ju bara barn än så länge. Vi ignorerade vad han sa och fortsatte med att skita i skolan och att bara köra vårat eget race. Hela 4an och 5an fortsatte så. Det var inte förens jag gick i 6an det började spåra ut ordentligt, det som startade allting tror jag var när 2 personer började bråka med mig. Vi slogs och sen blev jag väldigt arg över att de var 2 mot 1 för det var inte rätt. Jag gick till köket i skolan som vi hade i vår korridor hämtade en vanlig matkniv. Gick tillbaka utan att ha en tanke om att skada dom utan mer att bara skrämma dom lite. Isac tog tag i mig för jag tänkte hoppa på Max. Av ren reflex när Isac tog tag i mig bakifrån och höll fast mig så högg jag honom i benet med kniven förstod snabbt vad jag hade gjort och att det var fel , sprang snabbt därifrån. Vart rädd satt och grät i skolan och låste in mig på toaletten satt nog där i en timme innan jag hörde en röst jag kände igen. Det var min pappas lugna röst som markerade att han inte var arg. Sprang direkt ut från toan och kramade om honom. Idag förstår jag inte hur han kunde vara så lugn hur han kunde se mig i ögonen fast att jag hade skadat en annan människa. Min pappa har alltid funnits där för mig vill jag tillägga han är den bästa personen jag vet, Alltid finns han för mig oavsett vad det är och vad jag behöver. Kanske är lite bortskämd av honom om jag ska vara ärlig på det sättet att första gången jag såg han arg någonsin var i 9an, och har aldrig sett han arg på mig igen. Tillbaka till historien. Det blev såklart möten med skolan om det som hänt och även en polisanmälan. Min mamma var inte lika *glad* som pappa var, hon skrek på mig och undrade vad felet var på mig. Jag kan fortfarande inte säga vad felet på mig är, varför jag alltid gör fel. Jag började bråka mer och mer i skolan. Var på många mer möten om att jag skadat andra elever genom att slå dom genom att vi bråkade. Nog om 6an nu.
Började 7an fick en ny klass med bara några från gamla klassen i och många nya. Började direkt umgås med Jonathan och Daniel. Då vi alla matchade på vårat beteende vi började sno alkohol av våra föräldrar och började även att röka. Vi gick hem till mig på nästan varje rast och bara satt och glodde tv. Satt och drack sprit gick tillbaka till skolan igen småfulla ingen märkte något. PUH tur. Undra vad mamma skulle säga liksom. Jag testade för första gången att röka på när jag gick i 7an gillade inte ruset så mycket men tyckte det var häftigt att vara med lite äldre grabbar och röka på. Började slåss på stan och vara extra tuff så man vart en i gänget vi var cirka 10 grabbar som alltid sågs på stan efter skolan, kan även tillägga att min frånvaro steg i en väldigt snabb fart. Fick höra ofta av mamma att jag skulle sköta skolan men hennes tjat ignorerade jag helt och istället skolkade jag bara mer och mer. Började testa att ta tabletter för att få ett längre rus än att bara röka på. Slutade med att jag rånade personer på stan bara för att få lite status och att få pengar. Jag mådde alltid dåligt över att jag skadade andra personer men eftersom jag ALDRIG har visat mig svag för någon mer än min pappa tänkte jag inte börja med det nu heller. Min vändpunkt med drogerna kom i 8an då jag träffad den underbaraste människan jag någonsin träffat . Hon hette Hannah Inghamn Visste direkt att jag skulle ha henne, ingen annan. Och så vart det även. Men bara för ett kort tag det tog slut kort därefter av olika anledningar bland annat av att hon kände att hon inte hade tid. Jag slutade ALDRIG älska henne. Hon var den första personen jag någonsin visade mig svag för någonsin mer än min pappa. Mådde riktigt dåligt när vårat förhållande tog slut och det slutade med att jag började dricka varje dag nästan och även röka på igen samt tabletter men det som hände nu var att jag mådde så pass dåligt att jag även ville testa att snorta. Sagt och gjort det gjorde jag. Mådde inte så mycket bättre av vad jag än gjorde faktiskt ingenting funkade. Jag pratade med henne dagligen även fast vi hade gjort slut. Vi träffades inte mer än när vi sa hej i skolan, förens cirka ett halvår senare den 9onde mars 2011. Vi sågs för första gången efter allt som hade hänt och jag slutade med ALLT igen skötte skolan lite bättre inte bra men lite bättre än vad jag gjorde innan. Men vi hade ett stort problem vårat förhållande, det fick inte komma ut för att hon var rädd att hennes bästa vän inte skulle vilja prata med henne då. Jag sa alltid till henne att om hon verkligen är din bästa vän så kommer hon att stanna no matter what och alltid stöta dina val. Vi sågs nästan varje dag i 5 månader jag mådde verkligen dåligt över att hon inte ville säga till hennes bästa vän. Det kändes som att jag inte dög, att hon skämdes att hon var tillsammans med mig för liksom vad hade jag egentligen? Jag var en tjock knarkare i hennes väns ögon, jag hade många gånger funderat på att ta slut på mitt liv. Första gången jag försökte så svalde jag alla tabletter jag hade hemma visste inte vad det var eller något , svalde cirka 60 stycken och gick och la mig. Glömde nämna att vi hade haft ett stort bråk om att hon just inte vågade berätta för sin bästa vän om oss jag sa till henne att om hon inte kan bestämma sig kanske vi inte ska ses något mer och jag fick svaret jag befarade mest av allt hon sa att det kanske var bäst så för båda. Jag hade aldrig mått så dåligt där av försöket att ta mitt liv. Dagen efter jag hade tagit alla tabletter mådde jag bara dåligt och hade smärtor i magen. Vart så ledsen över att jag fortfarande levde. Varför kunde jag inte bara få dö? Varför? Jag hade gjort allt jag kunde för att få vårt förhållande att funka men inget funkade tydligen. Kände mig värdelös som att jag inte dög till något. Det slutade med att jag sa förlåt till Hannah för att jag skrev som jag skrev och att jag ville att vi skulle fortsätta ses för jag verkligen älskade henne överallt i hela mitt värdelösa liv. En dag i augusti kom dom bästa nyheterna jag någonsin fått men sa det såklart aldrig till Hannah för Hannahs mamma hade sagt till hennes bästa väns mamma att vi var med varandra av misstag då hon inte visste att hon inte fick berätta. Hannahs bästa vän fick reda på det och Hannah berättade som det var för henne och hon förstod precis och dömde henne inte för det alltså var det *okej* för henne att vi var tillsammans den 12 augusti 2011 vart vi tillsammans på riktigt. Mådde så bra var lycklig hela tiden. Slutade återigen med drogerna och allt. Allt tack vare att Hannah fanns där för mig att hon stöttade mig. Varje dag efter skolan sågs vi och hon bara låg och kollade mig i ögonen och frågade hur min dag har varit, hur jag mådde , hur det är hemma , Bara frågor som är vanliga men ändå kunde göra mig så glad att jag visste att hon fanns där och alltid fanns där för mig. Men som alltid i mitt liv började det svikta mellan oss även fast det hade gått cirka 10 månader sen vi vart tillsammans. Vi började bråka om småsaker allt vart till ett bråk , Bryter här och trycker in att vid den här tiden så gick en av mina bättre vänner bort i en överdos fick reda på det i skolan och det var endast 1 person som märkte att något var fel Hon heter Victoria Winroth. Jag vågade visa mig svag vi gick till ett grupprum där hon frågade vad som hade hänt. Jag bröt ihop för första gången i mitt liv för någon annan människa än just Hannah och Victoria dömde mig inte hon la bara sina armar runt mig och tryckte mig mot sitt bröst som att hon markerade att jag var säker där att ingen skulle få veta på det. Jag mådde som sagt dåligt i många veckor över det här och det gör jag fortfarande och kommer alltid att göra då jag älskade han som om han var mitt eget kött och blod för han hade ställt upp för mig som bara några få hade gjort i mitt liv. I alla fall, nu hoppar vi tillbaka till Hannah. Det är dags för skolavslutning jag var glad och lycklig. Kände min flickväns läppar när jag vaknade på morgonen och det var dags att gå mot skolan ja hon fick det kännas bra igen. Men som alla bra historier har även detta ett slut i oktober 2012 Gör vi slut på riktigt. Det här är även andra gången i mitt liv jag försöker ta mitt liv jag tänkte att jag inte skulle göra samma misstag som sist att bara ta tabletter. Så den här gången tog jag cirka 50tabletter samt drog i mig en 70centiliters vodka och vinglade iväg mot tågspåret där jag tänkte ta mitt liv. När jag stod där och såg ljuset komma från långt borta på spåret kände jag bara hur mitt liv drog förbi snabbt i mina ögon och för första gången i mina äldre dagar är jag rädd jag vågar inte ta mitt liv inte ens med mängden sprit jag druckit så vågar jag inte. Jag kan inte jag klarar det inte, Vad är felet på mig? Varför kunde jag bara inte dö? Så jag kunde lätta på den här bördan som är just mitt liv. För allt jag någonsin gjort har bara blivit fel.

Jag avslutar här och tänker bara namnge några personer som ändrat mitt liv för alltid och som jag alltid kommer stå i skuld till

Vill även speciellt tacka 5 personer!
Min far
Hannah Inghamn
Camilla Andersson
Victoria Winroth
Robin Pochert

Tack för att du tog dig tid att läsa en kort del av mitt liv.
mår verkligen inte bra just nu faktiskt så kände jag behövde skriva av mig, Saknar verkligen mitt ex mer än allt just nu då hon verkligen visste exakt vad hon skulle säga när jag var ledsen så var allt bra igen.. jag var ett svin det kommer jag aldrig glömma och kommer alltid sitta som ett stort ärr i mitt hjärta för hon var den saknade delen..